Idag, eller rättare sagt alldeles nyss faktiskt, så for Nicklas iväg till Vemdalen för en skidresa med grabbgänget.
Han kommer att vara borta i en vecka och jag vill såklart inte missunna honom det. Samtidigt kan jag känna att jag vill att han ska vara kvar här hemma hos mig nu när jag har så ont och så svårt att kliva upp ur sängen, sätta på och ta av mig byxor och strumpor och allt det där andra som bara är ansträngande när man har foglossning.

Överdriver jag om jag har suttit och gråtit hysteriskt senaste timman och bara tyckt allmänt synd om mig själv, känt mig totalt övergiven och ensam? Eller är det vanligt att man kan känna så med alla hormoner från graviditeten?



Kan tycka ibland att jag överreagerar på minsta lilla, men samtidigt så känns det som att dom känslorna ändå finns där, annars borde jag ju inte känna som jag gör. Frågan är bara om dom känslorna förstärks för att man är gravid?
Förstår ni vad jag menar?