Ja, det är precis som rubriken lyder. Jag älskar verkligen att fynda! Hur underbart känns det inte när man gör något riktigt bra fynd?

Som jag gjorde nu i helgen...

Jag och Nicklas åkte till en sport-outlet för att titta på en ny vinterjacka till mig då jag tyckt att min inte värmer tillräckligt. Jag hittade ganska snabbt en snygg parkas som jag föll för där ordinarie pris låg på 1900kr. Men nu var den nedsatt till 50% dvs 950kr för den. OCH som om inte det skulle varit nog så fick man för varje jacka man köpte 1 GRATIS!
Gravid som jag är så tänkte jag vara lite smart (för en gångs skull :P) så jag tog en jacka i strl 36 som jag kan ha nu och kommer kunna ha sen när magen är borta och så tog jag även en i strl 38 som jag kan ha om några veckor och fram till våren. Perfekt verkligen! Nicklas passade även på att fynda nya mjukisbyxor och så hittade vi dessa som vi självklart inte kunde motstå:



Söta va?


Totalt gick allt på 1250kr och då fick vi:

2st Jackor
1par mjukisbyxor
1par bebisskor

Hej alla!

I fredags var vi (familjen) inbjudna på förvisning och öppning av en ny barnbutik där vi bor. Och det var jättetrevligt verkligen! Dom bjöd på bubbel (alkoholfritt såklart) och tilltugg i massa och såklart 20% på hela sortimentet!

Jag kunde som vanligt inte motstå att handla och det blev 3 st mysiga klädesplagg: varav ett kunde man göra om till en påse genom att bara öppna mellan benen och knäppa ihop dessa. De andra 2 har jag tagit bild på och tänkte visa er.


Nicklas favorit:


Min favorit:



Ser ni dom små ögonen och munnen på fötterna! Åh gud, jag bara döööööör!! så sött!!!!!!

Nu undrar ni säkert varför vi köpt så stora storlekar, men faktum är att jag har både en mamma och en mormor som tokhandlat (och handlar) till den här bebisen och det mesta har vi faktiskt redan. =)

..imorse så hände ju det som jag fasat över litegrann på sista tiden..
En bil kommer dundrandes rakt emot mig och kör in i min högra front. Som tur är hinner jag se honom och därmed hinner jag även sänka min hastighet men bilen blev inte så fin..

Tack och lov kände jag knappt av smällen och varken jag eller bebis blev skadade! Men sånt är fruktansvärt obehagligt och jag vet inte om det har att göra med att man håller på att bli mamma eller vad det nu kan vara, men på sista tiden så har jag varit väldigt rädd och försiktig. Vill ju inte att något ska hända vår lilla älskling!

Så nu har man varit på rutinultraljud och på MVC.
Var tvungen att gå på 2st ultraljud med 2 veckors mellanrum för att bebisen inte ville ligga still vid första besöket så barnmorskan kunde inte se hur allt stod still, men hon sa dock att det var en väldigt livlig en därinne, så vi antog att det var ett bra tecken iaf. Andra besöket som var i slutet av förra veckan gick mycket bättre! Hon kollade hjärtat och mätte och allt det där och sa att allt såg jättebra ut!

Jag har ju velat veta kön ända från början men det har inte Nicklas velat då han tyckte att det skulle ha varit roligare att få en överraskning sen på BB. Men jag är ju som ett litet barn på julafton så att hålla mig från att fråga gick helt enkelt inte! Nicklas fick offra sig =)
Hon nämnde då att det fanns 3 streck där och att det är tecken på en flicka. Jag frågade då om man kunde vara hundra procent säker men det sa hon att man iofs inte kunde vara, men hon la även till att hon inte såg något som skulle kunna tyda på att det var en pojke därinne. Hon lät rätt övertygad men jag vågade ändå inte tro helt på det hon sagt.

Sen kom besöket på MVC. Där fick jag väga mig och så vart det en massa snack och moderskapsintyg osv. Vi fick även lyssna på hjärtljudet och det var ju helt fantastiskt. Fort men stabilt! Hon mätte slagen till 150 och sa även hon att det var tecken på en flicka. Så nu vågar jag nästan säga att jag är helt säker på att det kommer att bli det?


Någon annan som fått liknande besked men att det inte har stämt?? Jag är sååå nyfiken!

Fick en kallelse till specialistmottagningen på Huddinge sjukhus idag för att kolla min urinvägsinfektion även kallad Urea Plasma som jag fått och huruvida det kan påverka bebisen med mediciner osv.

Jag har allt annat än bra att säga om läkaren jag fick där. Hua för honom och jag har verkligen ingen aning hur han kan kalla sig specialist överhuvudtaget.

Till att börja med visste han inte ens vad det var??!?!?!?! Så jag fick sitta där och förklara för honom, när han sedan ställer följdfrågan: Hur och vad medicinerar man mot det? - OMG vad gör jag här?, hann jag tänka innan han fortsatte att stirra i min journal. Han skrev ut den medicin jag nämnt för honom och när jag började ställa de frågor till honom som var anledningen till att min gynläkare i första hand skickade mig dit, dvs hur det kommer att påverka min bebis om jag tar medicinen, eller hur det påverkar bebisen om jag inte tar den, så visste han inte. Bra svar!
Sedan sa han att han ville göra en vaginal undersökning på mig eftersom att jag har symptom från urinröret. Varför det, tänkte jag. Han sitter ju med remiss från min gynläkare med provresultaten framför sig och har dessutom redan lagt upp ett recept på medicinen.

Jag börjar gråta. Dels för att jag avskyr gynundersökningar men även för att jag känner mig så kränkt. Här kommer jag, med remiss, till en specialistgubbe som inte har en aning om vad jag har för något, hur han ska behandla det eller hur det kommer påverka min bebis. Han har redan skrivit ut recept till mig men vill ändå titta in där.

Eftersom att jag tydligen inte hade något val så var det bara att hoppa upp i stolen och blotta mig. Ligger där i stolen och han är inte direkt varsam. Allt gör jätteont och när han sticker in något jävla verktyg i urinröret så att JAG BÖRJAR ATT BLÖDA så är det NOG! Jag hoppar ner därifrån, klär på mig och går gråtandes ut genom dörren.



Vad fan finns det för läkare i denna värld? Och hur fan vågar dom kalla sig specialister?!
En sak är i allafall säker: Jag kommer aldrig mera gå tillbaka dit!

Eftersom att jag precis har börjat blogga så finns det ju saker som jag har gått igenom fram tills nu som jag inte kunnat skriva om tidigare så därför tänkte jag göra en stor sammanfattning om allt som hänt fram tills idag:


Vissa säger att det är underbart att vara gravid, men jag måste faktiskt erkänna att jag inte direkt känt samma känsla. Jag har redan från början mått väldigt dåligt.

Trodde först att det var magsjuka, men det ville icke gå över. Sedan fick jag reda på att jag hade magkatarr/magsår.. Fick då utskrivet medicin mot det som hjälpte föga.
Sedan kom blödningarna med jämna mellanrum och vi åkte akut in flera gånger för att kolla att lillen mådde bra därinne. Vet inte hur många sjukhusbesök jag varit på under de här senaste månaderna, men många har det blivit. Ett jädra farandes fram och tillbaka för prover, ultraljud mm.
Eftersom att magkatarren/magsåret inte ville gå över och jag samtidigt började få en massa klåda över händerna så togs leverprover för att se så att det inte var levern som spökade. Alla prover var dock bra och vi kom fram till att det kunde vara oro och stress relaterat så från att redan ha varit hemma massor över att ha mått dåligt så fick jag äntligen nu en sjukskrivning så att jag kunde slappna av litegranna.


Oron och stressen uppstod nog faktiskt redan från början när jag insåg att jag var gravid, dels för att vi båda som jag nämnt tidigare precis börjat på varsinna nya jobb och jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna förklara för dom att deras nyanställda precis fått reda på att hon ska bli mamma, sen hjälpte ju alla blödningar till. Och med tanke på vad jag varit med om tidigare (operationer m.m) och läkarnas kommentarer om att inte kunna bli gravid på vanligt vis.. så var jag nog extra orolig! Inte ville jag förlora min kanske enda chans att få bli mamma (det har varit på tal tidigare om att ta bort hela livmodern osv).

Varje liten förändring i kroppen har verkligen satt sina spår och det har tyvärr gjort att jag hittills inte kunnat njuta särskilt mycket av denna graviditet. Känns verkligen tråkigt att sitta och skriva detta när jag äntligen äntligen äntligen lyckats bli gravid utan att ens ha försökt. Men att ha längtat så mycket i alla år efter något och sen må så dåligt har gjort att jag inte kunnat glädjas över detta. Vissa stunder har jag tillochmed ifrågasatt ifall jag ska fortsätta med denna graviditet just på grund över hur dåligt jag har mått.

För er som läser så kanske dessa problem känns ynka och kanske svåra att förstå men när man kräks dygnet runt i flera veckor i streck, du kan inte behålla någon mat, och det spelar ingen roll om det är på morgonen, mitt på dagen eller kvällen eller rent ut sagt att du tillochmed vaknar upp på natten av att du måste kräkas så kanske du kan börja att förstå hur jag haft det. Och då är det bara en del av allt jag varit med om.
Magkatarren var inte särskilt rolig att ha. Inte heller de stora blödande, variga sår jag fick över hela kroppen av klådan. Blödningarna måste jag ändå säga var läskigast. Att ha drömt så länge och var och varannan vecka få blödningar och tro att man får missfall är nog det värsta! 

Tillråga på allt så har jag nu även fått foglossning/bäckenuppluckring vilket inte heller är så roligt, då jag inte kan gå längre streckor, röra mig som en normal människa, sitta still på en stol eller bara gå till affären utan att få väldigt ont och knappt inte kunna gå och trots det vill läkarna inte göra något åt det så jag måste minsann jobba vidare.

Har jag nämnt att jag endast är i vecka 20??

Ja som jag skrev i tidigare inlägg så skulle det ju komma en fortsättning.. Här kommer den:

Nicklas klev in i badrummet, nyvaken och såg stickan. Läskigt, sa han, vände och gick ut genom dörren in till sovrummet och gick sedan och la sig igen.. Jag och min väninna tittade på varandra och jag visste inte riktigt i det här läget hur jag skulle reagera åt resultatet eller hans reaktion...


Jag gick in till sovrummet, och vi började att prata. Det slutade med att vi båda var hemma den dagen och satt och diskuterade länge länge. Han var rädd och fundersam och jag var ju innerst inne jätteglad, samtidigt som jag självklart undrade hur detta skulle gå. Vi kom i alla fall fram till att vi självklart skulle behålla barnet och abort var inget att tänka på.

Jag har under tiden frågat honom gång på gång om detta är något han verkligen vill, eftersom att han hade sagt rakt ut innan att han inte ville ha barn än, men jag får samma svar varje gång: Ja, älskling det vill jag!

Tänkte börja med att berätta hur allt började! Jag träffade Nicklas i somras och allt var/är helt underbart. Han är dock några år yngre än mig så att tänka på barn var ju inte det första man gjorde.