Hej alla. Som de flesta vet så har ju vår älskling äntligen kommit! Storken blev lite sen med leveransen men nu är hon äntligen här. Hon föddes kl 02:57 lördagen den 16/6-12 och var 54cm lång med en vikt på 3990gram. En stor tjej med andra ord.

Tänkte berätta lite om förlossningen för dom som inte hört om den än.

Vi åkte ju in i Onsdags morse för att jag blödde och trodde att jag läckte fostervatten. Hade lite rinningar vid olika tillfällen men inte mer än så. Men eftersom att jag började blöda på morgonen så blev jag orolig och vi ringde för att få komma in. Sagt och gjort och när vi var inne konstaterades att slemproppen lossnat och att jag höll på att börja öppna mig och att det var därför jag blödde. Blev sedan hemskickad för att vila.

På torsdags morgonen hade jag väldigt kraftiga förvärkar och jag ringde då till förlossningen för att fråga om vi fick komma in. De sa att jag var i latensfas och tyckte inte att jag behövde komma in. De sa åt mig att passa på att vila så mycket jag kunde vilket jag också gjorde.

Runt kl 4 på natten till fredagen 15:e så gav jag upp mitt försök att kunna sova. Jag hade då haft ganska kraftiga förvärkar under hela dagen och hade nu det också under natten. Tillräckligt kraftiga för att jag inte skulle kunna sova. Vi ringde då och dom sa att vi kunde komma in. När kl var 05:30 var vi inne och blev inskrivna. Dom kollade blodtryck på mig och satte CTG på magen för att kontrollera hur bebisen mådde och hur ofta mina värkar kom. Dom kontrollerade också hur pass mycket jag hade öppnat mig och det låg nu på 3cm.

 

Sedan kändes det som att tiden stod still. Hela dagen gick med undersökningar varannan timme för att se ifall jag öppnat mig något mera, om bebis mådde bra och om mamma gjorde det. Jag fick värkdropp nästan på en gång för att sätta igång värkarna ordentligt då dom var rätt så oregelbundna. Minns inte exakt tid när jag fick epiduralen men den gjorde susen. Nu kunde jag hantera värkarna bättre och passade på att vila det lilla jag kunde mellan varje undersökning.

 

Jag tror vi räknade ut att efter hela 14 timmars vistelse på sjukhuset så hade jag bara öppnat mig 4cm till. Kl var alltså runt 20:00 på kvällen och då var jag bara öppen 7cm trots värkdropp för att försöka skynda på det hela.

 

 

Runt 02:00 så var jag öppen 10cm och krystningsskedet var igång. Men eftersom att jag var så trött redan då så tog det lång tid och istort sett ingenting hände. Kl 02:40 kallades läkare in eftersom att jag då hade krystat i 40 minuter men utan resultat. När läkaren kom så bestämde dom sig för att använda sugklocka och det blev snabbt konstaterat att bebis låg fel. Hon låg alltså med fontanällen utåt (bredaste delen) så där behövdes en justering. Aj aj aj vad den justeringen gjorde ont. Krystningarna fortsatte men det kändes som att inget hände. Jag var helt slut och orkade knappt hjälpa till. När huvudet väl var ute så såg dom att hon hade navelsträngen riktigt hårt runt halsen. Helt plötsligt slutade värkarna att komma. Mitt värkdropp som då legat på runt 70 under dagen/kvällen ökades snabbt till 350 nu bara för att försöka få igång en värk så att jag kunde krysta sista gången. 2 minuter tog det tills nästa värk kom och jag kunde få ut min lilla bebis.

När hon väl var ute var hon helt blå. Andades inte och var livlös. Navelsträngen klipptes av snabbt och dom ropade med Nicklas att springa med dom ut. Alla försvann och jag lämnades med 1000 frågor. Levde mitt barn? Varför andades hon inte? Vad var fel? Vart tog alla vägen? Vid det tillfället visste jag inte att hon hade legat med navelsträngen runt halsen utan jag såg bara min blåa smurfbebis en kort sekund innan hon försvann framför mina ögon.
Efter ca 15 minuter kom de tillbaka, alla såg glada och nöjda ut och jag fick äntligen hålla min lilla flicka i famnen!

 

 

 

 

Först då fick jag reda på vad som hänt och att hon nu mådde bra. Hon hade haft svårt att börja andas och behövde lite hjälp på traven. Neo teamet hade tydligen rusat dit och hjälpt till och jag tackar alla så jättemycket för att dom fick liv i min flicka. Det togs också en massa prover på henne har Nicklas berättat för att se så hon inte skulle få några men av den tiden då hon inte kunde andas. Men alla prover såg bra ut, och hon hade tydligen fortfarande hjärtrytm även fast hon inte hade andats.



Vi vill tacka alla som hjälpte till att få vår flicka till världen och under alla dessa timmar och ett speciellt tack till alla dom som hjälpte till när vår flicka var i nöd! Vet inte vad jag hade gjort om hon inte hade överlevt! Verkligen ett stort tack till er. Ni är guld värda!