Shit, nu känner jag verkligen att tiden börjar dra iväg. Redan vecka 37 och om jag tänker tillbaka så har det faktiskt gått ganska fort överlag. Minns den dagen då jag plussade och "skrämde" Nicklas med resultatet. Förut kändes det som en evighet kvar till BF. Men nu kan jag tänka tillbaka och knappt förstå att tiden har gått så fort! Nu står vi här och allt är faktiskt bättre än vad jag trodde att det skulle kunna vara. Nicklas har varit ett sånt enormt stöd för mig under hela graviditeten och jag är såå glad att han finns vid min sida. Vi har ju haft det lite kämpigt båda två under tiden då dels jag mått väldigt dåligt och han förlorade sitt jobb och var utan i flera månader och så kan jag även tänka mig att det tagit väldigt mycket på honom med allt gnäll och tjat om både det ena och det andra. Men faktum är att vi idag är MINST lika kära och förälskade i varandra som i början när vi träffades. Vi har det faktiskt helt underbart tillsammans och vi älskar varandra så otroligt mycket!