Har haft lite små känningar på att det skulle börja vara på gång. Dels har jag fått extremt smärtande förverkar sista tiden. Min ork har blivit extremt mycket sämre, har ju haft dåligt flås hela tiden sen magen kom men nu är det verkligen hemskt. Orkar inte ens prata och blir anfådd bara att att säga en mening. Pust och stön! Svullen som en fotboll är jag och igår fick jag tillochmed låna svärmors tofflor då jag inte kunde ta på mig skorna.

Haha. Underbart!

Igår hittade Nicklas även mina första bristningar på magen. Jag har varit så glad och nöjd över att jag har sluppit dessa men så igår kom dom, som ett brev på posten. Jättekul! Spenderade halva morgonen med att stortjuta på toaletten samtidigt som jag synade kroppen i spegeln.

Jag vet att man inte ska gråta över en sådan sak, och att det händer var och varannan person som är gravid. Det hör liksom till. Men förlåt, jag kunde verkligen inte låta bli. Jag inbillar mig nu att min kropp kommer bli jätteful sen efter att jag fött och blir verkligen jätteledsen över det. Det ÄR verkligen inte så att jag inte vill ha mitt barn eller inte kommer att älska det för att min kropp förändrats. Men ja.. ni vet hur det kan vara med gravidhormoner. Nicklas är iaf rolig han. Han satte sig vid paddan (ipaden) och googlade fram att man "faktiskt kan ta bort bristningar med laserbehandlingar". Haha han är för söt min älskling. Som jag älskar honom! <3