I lördags så var vi ju barnlediga för första gången. Eller första å första, tidigare så har vi ju varit barnlediga ett par timmar här och ett par timmar där, men i lördags så var det första gången som vi skulle vara utan henne en hel natt.

 

Det började väl bra. Vi åkte därifrån och åkte in till kista för att umgås lite osv. Redan där inne blev allt bara kaos och jag var ledsen.. Vi valde därför att åka hem rätt så snart för att stämningen var förstörd. Vi stannade till på Ica för att köpa lite gott att smaska på och åkte hem för att mysa. Men när klockan började närma sig hennes läggdags tid så blev jag helt förkrossad. Det kändes HEMSKT att inte kunna få natta mitt barn, pussa på henne eller ha den kvällsliga ritualen då vi bråkar lite för att hon är envis och inte vill sova utan bara vill busa i sängen medans jag och Nicklas envist försöker få henne att somna :) Gud vad jag saknade det! Eller att vakna till mitt i natten och ge henne nappen eller att ligga tätt intill och höra hennes andetag. Det kändes hemskt och jag kan nog säga med stor säkerhet att det var den värsta dagen i mitt liv! Kändes som att jag hade förlorat henne på något sätt! Och jag fick massa tankar på hur det skulle kännas om hon dog och försvann från mig/oss.